Wednesday, December 13, 2006

Årets 20 bästa album


Joanna Newsom, i vintermunderingen

It's the season of the lists... Här är mitt eget bidrag, med en utflippad sångerska och harpist överst på tronen:

1. Joanna Newsom: Ys
2. Junior Boys: So This Is Goodbye
3. J Dilla: Donuts
4. The Knife: Silent Shout
5. TV On The Radio: Return To Cookie Mountain
6. Hot Chip: The Warning
7. Mattias Alkberg BD: Ditt hjärta är en stjärna
8. Camera Obscura: Let’s Get Out Of This Country
9. Bob Dylan: Modern Times
10. Neko Case: Fox Confessor Brings The Flood
11. The Pipettes: We Are The Pipettes
12. Sonic Youth: Rather Ripped
13. The Radio Dept.: Pet Grief
14. Ghostface Killah: Fishscale
15. Mastodon: Blood Mountain
16. Rosanne Cash: Black Cadillac
17. Liars: Drum's Not Dead
18. Lambchop: Damaged
19. Mates of State: Bring it Back
20. Asobi Seksu: Citrus

Friday, December 01, 2006

007 och de fem gyllene elementen


Unshaved, but not stirred

Det vore ruggigt överflödigt att här brassa på med ännu en recension av "Casino Royale": att det är en kvalitetsmässig uppryckning av oanade mått har redan konstaterats vältaligt och underhållande på flera ställen. Särskilt vill jag flagga för Conans ypperliga anmälan och 007-aficionadon Thomas Druggs svåröverträffade sajt: kloka, initierade och roliga texter för alla med minsta intresse för James Bond.

Ändå tänkte jag (som gammal Bond-nörd) ta mig friheten att använda den senaste filmen som exempel på vilka grundläggande element som enligt min mening krävs för en lyckad Bondrulle. Formeln består av fem punkter:

* ENKELHET OCH ELEGANS ISTÄLLET FÖR BULLRIGT EFFEKTSÖKERI
Naturligtvis har inte James Bond så mycket med vare sig realism eller måttfullhet att göra, men när uppblåsta effekter och en hel arsenal av personliga leksaker följts av lika överdrivna skurkplaner har det ofta tagit en ända med förskräckelse. (Exempel: "Moonraker" och "Die Another Day", där en osynlig bil satte bottenrekord för denna typ av excesser). Bond fungerar utmärkt på casinon och i semesterorter, kort sagt i klassiska spionthrillermiljöer, men däremot inte alls i rymden eller i datoranimerade, futuristiska omgivningar. Föredömlig på denna punkt är "Casino Royale", som har en ovanligt jordnära, grovkornig stil och använder sig av jakt- och stuntscener istället för pråliga explosioner. Dessutom finns det så välbehövliga sinnet för elegans uttryckt i filmen. Alla dessa egenskaper delar den med tidigare höjdare i serien, däribland "From Russia With Love", "For Your Eyes Only" och "On Her Majesty's Secret Service".

(En person förtjänar däremot alla sorters hyllningar vad gäller utanpåverket: scenografen/produktionsdesignern Ken Adam, som är den verkliga (dolda) stjärnan i sextiotalets och sjuttiotalets Bondrullar.)

* BALANS MELLAN HUMOR OCH ALLVAR
Även de kvicka kommentarerna, den torra humorn och den ständigt närvarande glimten i ögat är något som de flesta förknippar med Bondserien och dess skådisar. Och i små doser är detta en del av charmen. Ingenting är ju egentligen på allvar. Dock, som sagt, bör skojfriskheten hållas inom rimliga gränser: Roger Moores med tiden allt tröttare oneliners saknar jag verkligen inte.
Daniel Craig är kanske inte den bäste Bondskådisen hittills (där röstar jag, förutsägbart nog, på Connery), men han undviker tramsande, och är dessutom avgjort intressant i sitt vacklande mellan hård, känslokall mördare och osäker, föräldralös borderlinesnubbe som till sin egen förvåning också kan bli förälskad. Också detta en i högsta grad "Flemingsk" ingrediens.

* SPÄNNINGSFYLLD RELATION TILL M
Det krävs ingen examen i psykologi för att läsa in ett förälder/son-perspektiv i relationen mellan M och James Bond. Den buttre Bernard Lee var idealisk som M: sträng extrafarsa, rektorstyp och spionchef i ett och samma hårda paket, en karaktär han glänste i fram till och med "Moonraker". Judi Dench har också klarat sig med den äran i samma roll, och i "Casino Royale" satsas det klokt nog mycket på gnabbet och hatkärleken mellan förvuxne tonåringen James och den (med all rätt) oroade uppfostraren.

* AKTIV OCH SJÄLVSTÄNDIG BONDBRUD
Anklagelserna om sexism, som ständigt riktats mot Bondserien, är inte svåra att förstå. En omständighet som talar mot detta, både i Flemings romaner och de bästa filmerna, är emellertid att Bonds kvinnor där är komplement till honom - och självständiga individer i betydligt högre grad än blankögda kuttersmycken. Vesper Lynd (spelad av Eva Green) i CR är varken den första eller - får man hoppas - den sista som bokstavligt talat räddar livet på dubbelnollan i smoking. (Symptomatiskt är att den i mitt tycke bästa filmen med Roger Moore, "For Your Eyes Only", presenterar en driftig, intelligent och orädd Bondbrud som tillika är en duktig aktris - Carole Bouquet.)

* MINNESVÄRD SKURK
Skurkar med karisma är ett annat nödvändigt element för en väl fungerande 007-historia på vita duken. Mads Mikkelsens Le Chiffre sällar sig till en ädel tradition av färgstarka bad guys i Bonds värld... vilket var på tiden, för de allra mest minnesvärda i den traditionen figurerade trots allt på sextiotalet (Joseph Wiseman (Dr No), Lotte Lenya (Rosa Klebb i "From Russia With Love"), Gert Fröbe (Goldfinger), Adolfo Celi (Felix Largo i "Thunderball").
Särskilt lyckat är det förstås om också skurkens hantlangare utmärker sig. (Jaws och Odd Job i all ära: tuffast av dem alla är Irma Bunt i "On Her Majesty's Secret Service"; Blofelds bastanta hjälpreda och tyska järnjungfru som i slutscenen skjuter ihjäl Bonds nyblivna hustru.)

P.S. Jag återkommer eventuellt i ämnet med en personlig topplista över Bondfilmer. D.S.

Thursday, November 09, 2006

Diner revisited


Kaffe, cigaretter och meningen med livet: Kevin Bacon, Mickey Rourke, Daniel Stern och Timothy Daly

Visst har SVT en del märkliga saker för sig ("nysatsningen" på ett Bingo-program (!) är den senaste knasigheten), men i sina bästa stunder är det likafullt en fantastisk firma som använder våra licenspengar. De senaste veckornas filmutbud har varit oklanderligt, med Yimous "Hero", Wenders "Den amerikanske vännen", Lindsay Andersons bombastiska "O Lucky Man!", Cronenbergs "Spider" och flera sevärda eftermiddagsmatinéer i tablåerna.

Det trevligaste återseendet bland de televiserade rullarna var för mig ändå Barry Levinsons lysande regidebut "Diner" från 1982. En film som verkligen inte tappat ett jota av sin skärpa. Som skildring av unga vuxna i det sena femtiotalets USA (närmare bestämt Baltimore, 1959) är den minst lika övertygande som George Lucas "American Graffiti", och ett bättre exempel på hur långt man kan nå med starkt ensemblespel och välskriven dialog är svårt att hitta från det tidiga åttitalet. Eller från någon tid överhuvudtaget. (Levinsons efterföljande två delar i Baltimore-trilogin, "Tin Men" och "Avalon", är dessvärre inte i närheten av den lättheten: Det kom att dröja till nittiotalets banbrytande tv-serie "Homicide: Life on the street" innan Levinson, i egenskap av exekutiv producent, ånyo hittade en fungerande form för att skildra sin älskade hemstad.)

Och vem kan glömma insatserna från, på den tiden, unga och gröna Ellen Barkin, Paul Reiser, Kevin Bacon och Mickey Rourke? Rourke har aldrig varit bättre än här; i porträtterandet av en karaktär fångad mitt i steget från hopplöst spelgalen kvinnokarl till en människa med samvete, hjärta och, kanske rentav, en ljusare framtid. Daniel Stern är lika trovärdig som nervige Shrevie, vars kontrollbehov och skivnörderi nästan placerar in honom i samma autist-tradition som en viss figur i en senare Levinson-film. (Ja, jag tänker på Dustin Hoffman i "Rain Man".)

Dialogerna, miljöerna, den ständiga träffpunkten på fiket (där allt diskuteras: tjejer, football, vem som är bäst av Johnny Mathis och Frank Sinatra) - ja, hela skildringen av male bonding i skiftet mellan tonårigt strulande och vuxet ansvar... i allt detta har "Diner" gett grundplåten för åtskilliga amerikanska prat- och generationsfilmer från de senaste tjugo åren. Även de bästa av dessa - "Beautiful Girls", "Swingers" och några till - bär arvet från "Diner" med sig, med samma avslöjande tydlighet som toastsmulor på ett par tweedbyxor i femtiotalets Baltimore, Maryland.

Wednesday, October 18, 2006

Hail! Hail! Chuck Berry fyller 80!



"Chuck Berry is to rock what Louis Armstrong is to jazz". Musikoraklet Dave Marshs formulering är träffande och omöjlig att säga emot. För även om det går att diskutera och klyva hår över frågan om vem som egentligen skrev den första rock'n'roll-låten vore det rent dåraktigt att bestrida Charles Edward Anderson Berrys position som urfader för hela musikstilen. Jerry Lee, Elvis, Ike Turner och alla andra pionjärer får faktiskt ursäkta: ingen bidrog mer till rockens formering och tidiga utveckling än Chuck Berry. Medvetet eller omedvetet har varje gitarrist värd namnet lärt sig någonting av Berrys snärtiga intron och licks, samtidigt som alla sångare och textförfattare med känsla för ordens rytm och valörer har (eller borde ha) en stor förebild i mannen från Missouri. Och då har jag inte ens berört hans betydelse för rörelsemönster och scenshow...

Att nämnde Marsh i sin bok "The Heart of Rock and Soul: The 1001 Greatest Singles Ever Made" (1989) tar med hela 14 Chuck Berry-singlar (ingen enskild artist har fler) känns därför också helt i sin ordning. Idag fyller Chuck Berry 80 år och jag sällar mig till gratulanterna! Och tipsar om en fin sekvens från storhetstiden: "Sweet Little Sixteen", live en het julidag 1958, på Newport Jazz Festival. Klicka på länken nedan:

http://youtube.com/watch?v=oGkUTBigm1Y

Tuesday, October 10, 2006

Scorsese tillbaka i högform

Publiken och kritikerna i USA tycks för en gångs skull vara helt överens: med "The Departed" (en omarbetning av Hong Kong-rullen "Infernal Affairs") har mäster Marty Scorsese gjort sin bästa, rappaste och mest skamlöst underhållande film sedan GoodFellas. På imdb landar besökarnas snittbetyg på 8.6 av 10 möjliga, och en insurfning på Metacritic ger vid handen att de 37 dagstidnings- och tidskriftsrecensioner som sajten hittills lokaliserat ligger snäppet högre i betygsgenomsnitt (87 av 100 möjliga!) Som mångårig beundrare av Scorsese är det i ett sånt läge omöjligt att inte peppa upp alldeles vanvettigt. Samt sucka i otålighet över omständigheten att vi svenskar måste tåla oss till juldagen innan filmen går upp här. Tills dess: läs Perry Seiberts välskrivna hyllning på All Movie Guide och/eller titta på trailern (som jag lagt in nedan).

Thursday, October 05, 2006

Sinatra - levande med orkester!



Det sägs att man måste välja. Och det är en rationell, existentialistisk idé jag ställer upp bakom. Oftast. För vissa saker går det inte att välja mellan. Måste jag verkligen välja antingen Gene Kelly eller Fred Astaire, Cary Grant eller James Stewart? Eller krasst rangordna Frank Sinatras i mitt tycke två bästa album "In the Wee Small Hours" och "Only the Lonely"? Nej tack - det är ogörligt. Däremot är det nog sant att "In the Wee Small Hours" (1955) är den av Franks plattor jag spelat mest frekvent. Ett av de bästa spåren, från en skiva helt utan svaga sånger, är den hjärtskärande vackra "I See Your Face Before Me". Vilken, som så många andra sorgsna ballader från denna tid, är lätt att uppfatta som riktad till Ava Gardner:

If you could share the magic
Yes, if you could see me too
There would be nothing tragic
In all my dreams of you

Videoklippet av låten ifråga är en upptagning från en tv-special med Frank, Judy Garland och Dean Martin ("Judy, Frank and Dean - Once in a lifetime") som sändes 1962. Inspelat live i studion, med stråkorkester och allt. Och som han sjunger! Den enda lilla fadäsen är att Sinatra kommer in för tidigt, men situationen räddas elegant - av både sångare och musiker. Helt enastående framträdande.




Thursday, September 21, 2006

Luther: den ultimata croonern


Luther Vandross (1951-2005)

Ett samlingsalbum med titeln "The Ultimate..." bör i regel tas med en nypa salt. Har artisten ifråga gått ur tiden är det läge för flera nypor. Råkar det dessutom vara andra gången inom loppet av fem år som titeln "The Ultimate..." föräras samma sångare: var god och kör ner hela näven i saltpaketet.

Att nyligen släppta "The Ultimate Luther Vandross" (J/Epic/Sony) inte lever upp till sin titel var därför ingen högoddsare precis. Här finns för mycket nytt material och för lite godis från 80-talet - det decennium då Luther Vandross grundlade sin rättmätiga status som en av främsta soulsångarna någonsin. Om jag ska leka konsumentupplysare rekommenderas istället "The Essential Luther Vandross" (Epic Records kan inte anklagas för att chansa till med titlarna i onödan...), en dubbel från 2003. Den räcker (och täcker) gott och väl.

Ändå har jag inte hjärta att klaga alltför mycket på den senaste samlingen. Vi bjuds till att börja med på två tidigare outgivna låtar, där sidenhjälten slår sina påsar ihop med Jam & Lewis. Åtminstone den ena av dessa, "Shine" (byggd på en sampling av Chics "My Forbidden Lover"), är riktigt trevlig lyssning i en gnistrande produktion. Om än förstås inte i klass med Vandross största disco-ögonblick: det helt magiska Masters of Work-samarbetet "Are You Using Me?". Det är lätt att förstå varför den fortfarande tillhör obligatorierna i en modern soul-dj:s väska. (Tråkigt nog finns "Are You Using Me?" inte med på någon av de nämnda samlingarna.)

Och reservationer och kinkigt gnäll åsido: även "The Ultimate Luther Vandross" är en värdig minnesask till den röst som ifjol tystnade i förtid. Jag har i andra sammanhang, med varierande resultat, försökt beskriva Vandross egenart - och oftast fastnat vid fraseringskonsten, det mjuka och återhållna. Så här skrev jag exempelvis i en VF-krönika i mars: "Som ingen annan viskade han fram orden och lät underliggande meningar träda fram i skarvarna mellan ljud och tystnad. Och som alla riktigt stora vokalister insåg han också att den egna röstakrobatiken alltid måste underordnas låten och dess inneboende känsla."

Det jag inte skrev då, men i själva verket var på spåren, är att Luther Vandross var en crooner i ordets finaste betydelse: en lyhörd, känslig sångare som kan få även de mest sönderspelade låtar att framstå som sina egna.